Vem uppfann kakelugnen
Från Mariebergsfabriken finns endast omkring 30 kända kakelugnsexemplar, varav de flesta finns på Sturehovs slott i Sörmland. Formpressade kakel med reliefmönster uppträder i Norden under talet. De äldsta kända kakelugnarna var uppbyggda av lerkärl, så kallade skålkakel, och kallas för skålkakelugnar eller pottkakelugnar. Vid talets mitt var det inte ovanligt att servismönster användes till kakelugnarnas kakel.
Denna medförde att kaklet fick en mer porslinslik karaktär och en yta utan krackelering. Faktiskt är det så att ju tyngre kakelugn desto bättre fungerar den generellt, eftersom ju större massa som värms upp och sedan långsamt avger värme, desto bättre för värmehållningen. Rokokons kakelugnar hade ofta ett förhöjt krön. Mönstren målades för hand på varje enskilt kakel, alltid mot vit botten. Varje kakelplatta på kakelugnen var försedd med samma ornament.
En betydande tillverkning av enfärgade kakelugnar förekom också; krämgula, gröna och bruna. Verkstäderna kom att utgå från mönsterritningar gjorda av svenska arkitekter istället för att använda sig av utländska förebilder. Mariebergskaklet var också känt för dekorens klara färger som utfördes genom målning med emaljfärger. Krukorna ersattes efterhand av.
KAKELUGNENS HISTORIA
Men det var samtidigt sällsynt med fler än tre mönsterfärger på samma ugn. Men även i dessa miljöer sattes de in i de representativa utrymmena, i de enklare rummen sattes billigare och enfärgade kakelugnar in, vanligen i grönt eller gult. Först med de nya färgerna var Rörstrandsfabriken, och från behärskade de alla färger på färgskalan. Genom att uppvärmd luft stannade kvar i krukorna fungerade dessa som värmemagasin. Tanken var att när elden i spisen slocknat, skulle glöden flyttas över till kakelugnen som skulle ge eftervärme.
Stänkdekoren uppträdde vid talets mitt och blev landsortens vanligaste mönster så länge kakelugnar tillverkades hantverksmässigt, det vill säga fram till talets mitt. I Norden finns inga skålkakelugnar bevarade. Dessa fotställningar förbjöds i början av talet. De formpressade reliefkaklen hade ofta bibliska motiv men furstemotiv var också vanliga. Den gröna blyglasyren var vanlig under talets förra hälft men användes seklet ut.
Kakelugnarnas reliefkakel hade svarta eller mörkt gröna blyglasyrer. Dekoren var till en början koboltblå men utökades senare med gult, grönt och brunviolett. Dessa fina kakelugnar förekom endast på slott, herrgårdar och i förmögna borgarhem. Kaklen var enfärgade eller mönstermålade i koboltblått mot vit botten.
Kakelugnen har sitt ursprung i de så kallade pottugnarna som ursprungligen bestod av ugnar med krukor inmurade i ugnsväggarna. Metoden utvecklades i Tyskland och importen skedde vanligen inte av kakel utan utav kakelformar. Man använde sig av en vit tennglasyr, som sällan var helt vit utan snarare tonad och krackelerad till sin karaktär. Den blev dominerande under hela talet. Kakelugnstillverkningen blev ett inhemskt konsthantverk.
Skålkaklet drejades och trycktes sedan till så att det bildade en fyrkant som sedan murades runt en eldstad. En skänkhylla blev också vanlig på de flata kakelugnarna. De medeltida skålkakelugnarna hade antingen oglaserade eller blyglaserade kakel. Tidens enklare kakelugnar var ofta glaserade i en djupt grön färg.
KAKELUGNEN
Kaklen var relativt små och kvadratiska och hade en lägre mönsterrelief än tidigare. Ugnarna kallades på latin caucus eller caucellus efter det latinska ordet för kruka, caccabus. Under rokokon hade kakelugnarna en fotställning av järn eller trä utformad i enlighet med möbelmodet. Mariebergsfabriken — utgjorde ett undantag då de i sin tillverkning använde sig av en gulvit fajanslera. Kaklen dekorerades med upprepningsmönster där palmkvistar, kinesiska mönster och blomrankor var vanliga motiv.
Kring sekelskiftet ersattes reliefkaklen av släta kakel. En kakelugn kan väga allt från kg till närmare 2 ton. Dekoren gjordes ännu vanligen efter tyska förebilder och kunde bestå av blommor, figurscener eller landskap. Med sin tyngd och massa magasinerar den helt enkelt värmen. Mot slutet av talet blev det vanligt att kakelugnar placerades i anslutning till öppna spisar, med vilka de hade gemensam rökgång. Till formen var kakelugnarna flata eller runda.
Stänkdekoren utfördes som marmorering, stänk eller snedrutmönster av rokokotyp. Elda inte för kråkorna. Motiven var genom importen av kakelformar av tyskt ursprung. Efterhand började svenska arkitekter intressera sig för kakelugnarnas utformning. Kaklens format blev större, cirka 32 x 24 centimeter, vilket fortfarande idag är vanligt. Under barocken var kakelugnarna, liksom under renässansen, ofta murade i flera avsatser, avsmalnande uppåt.