Varför känner jag mig känslokall
Att läsa romaner och se på film och tv-serier som handlar mycket om relationer kan också vara en väg till ökad förståelse för hur andra tänker och känner. Man skulle bara "skärpa" sig eller göra något praktiskt för att må bättre. Jag är dessutom livrädd att jag ska utsätta min son för denna känslokyla bara för att jag inte fattar galoppen. Kanske har man, istället för att få tröst och bekräftelse när man varit ledsen eller arg, mötts av en oförstående omgivning och budskap som, direkt eller indirekt, talat om för en att känslorna är fel och inget att bry sig om.
Med tanke på att du känner dig fruktansvärt dysfunktionell och är livrädd för att du ska påverka din son negativt, så rekommenderar jag dig att ta kontakt med psykiatrin och begära en utredning. Han undrar varför jag inte reagerar. Föreställ dig situationer och hur du klarar av dem. Hur kan jag hjälpa mig själv? Det du kan göra på egen hand är att berätta för din omgivning om dina svårigheter och be dem du pratar med att vara extra tydliga, för att undvika missförstånd.
I de flesta fall behöver man heller inte tänka på hur man tillägnar sig den här förmågan. Nyinlärning är alltid möjligt både utifrån nya livserfarenheter i vardagen och i en terapeutisk relation. Frågor och svar Svarsbanken. Positiva inre bilder hindrar oro och ängslan och har en lugnande och peppande effekt. Att må dåligt psykiskt eller ha andra existensiella funderingar ansågs som sjukt. Jag är en tjej på 38 år som hela mitt liv har haft svårt med känslolivet.
Han känner sig mycket ensam och mår dåligt. Denna känslofattiga barndom har satt djupa spår i mitt vuxna liv då jag ej kan fungera normalt med andra. Vissa har svårt att skilja mellan exempelvis ilska och besvikelse och svårt att reglera känslorna, medan andra knappt upplever några känslor alls. Sedan kan våra medfödda förutsättningar sätta gränser för hur fort vi lär oss och hur långt vi kan nå i vår utveckling.
När kommunikationen fungerar optimalt läser vi automatiskt av varandras kroppsspråk, mimik och tonfall, utan att närmare behöva fundera över den processen. Ditt problem är att du i praktiken inte kan tolka de icke-verbala signalerna i form av mimik och kroppsspråk, som utgör en stor del av kommunikationen mellan människor. På ett intellektuellt plan är du medveten om att andra kan se saker ur ett annat perspektiv än vad du gör och att deras känslor påverkas av det du säger och gör.
Det är helt enkelt något som de flesta barn är förprogrammerade att lära sig och det enda som krävs då är att det finns människor i barnets närhet som svarar adekvat på de signaler barnet ger och som själva förmedlar saker till barnet på ett någorlunda tydligt sätt. I ditt fall har den här processen av någon anledning inte fungerat, men det hindrar inte att du kan träna upp de här färdigheterna, även om de kanske aldrig blir helt automatiserade.
Börja tänka positiva tankar, förr eller senare kommer du att tro på dem. Även det leder naturligtvis till konflikter. Be dem också att påtala för dig när de uppfattar dig som empatilös eller taktlös, så att du har en chans att lära av dina misstag. Jag känner mig fruktansvärt dysfunktionell, har svårt att förstå kroppspråk, läsa av vad andra människor tänker eller känner och har svårt att sätta mig in i andras situation.
Min tolkning av ditt brev är att du ser din känslofattiga barndom som den huvudsakliga förklaringen till dina svårigheter. Det får min man upplysa mig om. Så kan det förstås vara, men frågan är om du levt i en väldigt isolerad familj eller om du har gått i förskolan eller till exempel umgåtts med jämnåriga barn i deras hem. Han upplever mig som känslokall och att jag inte förstår hur han mår vilket i sin tur leder till att jag kan handla eller säga saker på ett sätt som sårar djupt.
Du kan också ta upp dina farhågor gällanden sonen på BVC. Där har man som regel tillgång till barnpsykolog och en sådan skulle kunna hjälpa till, genom att observera och bedöma samspelet mellan dig och din son, och vid behov erbjuda någon form av samspelsbehandling.
Att leva med en känslomässigt otillgänglig partner – psykoterapeuten förklarar
Jag har en förmåga att bitvis blunda för mina problem och sedan rasar allt över mig de gånger jag hamnar i en konflikt med min man. Du lurar hjärnan med att tro att du redan klarat av svårigheterna du har framför dig. Vänlig hälsning,. Jag lever sedan 19 år tillbaka med en man och vi har nu ett litet barn tillsammans. Jag är uppvuxen i en familj där känslor inte var nåt man pratade om och som var något nästintill tabubelagt.
Eller rättare sagt föräldrar brukar inte medvetet behöva träna sina barn i konsten att läsa av andra människor. Jag har förklarat för mina vänner att jag känner empati för dem jag vill känna det för, alltså egentligen ingen riktig empati. Inte sällan har dessa personer också svårt att identifiera och sätta ord på sina känslor. Det finns personer som har, mer eller mindre, medfödda brister när det gäller förmågan att läsa av andra människor och att ta andras perspektiv.
Det jag undrar är helt enkelt vilka möjligheter till socialt samspel som funnits utanför familjens sfär under uppväxten, för även om föräldrarna har stor betydelse under de första åren så finns det ofta flera personer att relatera till och att lära av. Jag misstänker att de inte tar det jag säger på allvar och tror att jag skämtar när jag berättar om hur kall jag egentligen kan vara.
Lider av min empatilöshet
Detta i syfte att få en ökad självkännedom och möjlighet till professionell hjälp med att utveckla dina sociala förmågor. Jag förväntar mig ingenting av andra på detta plan eftersom jag alltid har fått klara mig själv känslomässigt. I en del fall är känslolivet i stor utsträckning ett resultat av de erfarenheter man gjort under uppväxten. Vi är heller inte dömda att hela livet styras av hur anknytningsmönstren till våra vårdnadshavare sett ut.